Ett mindre gott första intryck.

Ohoj alla finkörare! Jag vill berätta om en sak som hände med min handledare redan innan vi träffats. Han ringde hem till mig i fredags, tja, han trodde inte att jag visste när vi skulle träffas. Min ömma mor svarar... här kan vi säga att saker börjar gå fel. Han tror att hon är jag och mamma fattar inte vem det är som ringer eller vad han vill. Samtalet utspelade sig lite så här:
- [skånskt mutter] Hallå ä´re du? säger handledaren.
- Ja det är jag, svarar min mamma, irriterad antar jag eftersom hon inte har en aning om vad det är frågan om.
Skånskan måste ha blivit för mycket för henne för hon frågar ganska snart
- Vad vill du egentligen? Är du full?
JA allihopa, det är frågan hon ställer till min handledare. Det hela klarnar för henne och jag får komma till telefonen, ett lagom laddat samtal kan jag lova. Tack för den nervösa helgen, men hittills har han inte nämnt händelsen TACK OCH LOV.

Sist, en fråga till er som varit på gods som jag och börjat köra dom här leksakstågen, blir ni också skräckslagna av att dra på på max och spätta från noll? Eller är det bara jag som biter ihop och ber en bön?

Ylva