Dönandets ädla konst..

Hur blir det med återträffen egentligen?

Sisten ut?

Äntligen får även jag skriva här och berätta att jag kommer ut på spåren.
Från och med igår har jag praktikplats hos Arriva, vilket de räknar med ska leda till anställning inom någon månad eller två, och idag kör jag första turen.

Det har varit många månaders öken och inga resultat, ingen respons, så det här känns otroligt skönt.

Vi ses på spåren!

Hasse

Det var ju alldeles sorgligt och tragiskt...

vad tyst det har blivit på bloggen. Sitter alla och tutar och kör för sig själva och det händer ingenting alls?

Själv har man inte varit hyperaktiv heller förstås. Har i alla fall fått tillsvidarejobb på DSBFirst och tänker snart flytta till den räliga staden Mallme. Får se hur det går - drabbas man av för svår hemlängtan kan man alltid ringa DSBVäst och gräda litta. (Om det nu blir någon trafik - de energiska tyskarna har ju överklagat.)

Körningen går hyggligt för det mesta, och bromsningarna är ömsom vin och ömsom vatten. Har inte kört på något dyrt än så länge...

Säkerligen finns det andra som har betydligt intressantare saker att berätta. Gör så, please!

/Ola

En särskild hälsning till Björn och Rikard...

kommer här. Jag antar att ni tjyvläser inläggen ibland...

När vi höll på med uppkörningen för vår instruktör (en trevlig man vid namn Sveberg) och sedan diskuterade innehållet i slutprovet, sa han något i stil med "Jag har hört att det kommit ett par nya lärare i Ängelholm. Vad är det för typer (eller pajsare eller figurer eller vad han nu sa)? Jag skulle gärna vilja prata med dem!" Eftersom jag anade någon form av frontalangrepp tog jag våra älsklingspedagoger i försvar så gott jag kunde och undrade varför han ville ha tag på dem. "Jo", blev svaret, "när det var KY-elever från Ängelholm som skrev slutprovet tidigare, så var det kanske två av tio som klarade sig, men de senaste två åren har ni helt plötsligt blivit skitduktiga allihop! Det märks tydligt att det skett förändringar!"

Där ser ni, herrar lärare, att till och med DSBF lagt märke till er! Och eftersom jag antar att Sveberg möjligen inte blir färdig att kontakta er - och jag gärna vill att mina kära kursare också skall få ta del av berömmet - tänkte jag framföra det här. Man blir nästan religiös, så här i julfridens tid...

/Ola

Nu blir det snart sju torsdagar i en vecka...

för Thulin har klarat uppkörningen och haft sina egna turer. Blev utlånad till Karlskrona några dagar efter jul och fick bo i stort sett ensam på ett tomt hotell. Antar att företaget utgår från att det är mindre risk att man ställer till någonting uppe i den ödsliga Blekingebygden än om man blivit utsläppt på stambanan direkt. Hur som helst gick allting i princip bra - klarade den generösa tidtabellen med ett par femtioprocentare och kände mig som en kung.

I dag består arbetet i en jour som slutar om två timmar. Om jag har tur hinner jag inte ställa till något elände nu heller. Sedan är man ledig i tre långa dagar. Man får väl inte säga att det känns lugnare att köra utan någon som står bredvid i hytten, men så är det faktiskt.

/ Ola

En incident.

Lille julafton var jag nära att köra på tre banverksgubbar precis utanför perrongerna i Helsingborg. Det hade varit en sjukt hektisk dag med timmes-försenade tåg och att hjälpa lille David i hans växling.

Jag tog över tåget i Helsingborg för att köra ner det till Malmö vid åtta på kvällen. Föraren jag tog över från hade inte haft det minsta problem på väg ner från Göteborg och jag skämtade att nu när jag satte mig i förarstolen skulle nog allt gå åt helvete. Snacka om att jag hade rätt när jag sa det.

Så när jag accelererar upp i sjuttio från spår fyra har jag ingen sikt upp i växlarna. Det första jag ser av dem är reflexerna i deras jackor. De står alla tre med röven i vädret mitt i växeln jag är på väg in i. Jag smackar ner körkontrollen i nödbroms men märker att de varken ser eller hör mig, de reagerar inte så jag tutar.

Jag har aldrig sett något skutta snabbare än så ur spåren, inte ens harar eller kaniner.

Jag får stopp på tåget med ett jävla ryck vad som känns som precis utanför växeln, och bredvid står de tre som om de aldrig ens varit i spåret. En av dem har till och med mage att vinka på mig.

Min ombordare ringer fram och undrar vad som hänt och jag berättar. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra, om jag ska stå kvar eller köra vidare. Jag börjar krypa framåt, men tänker sedan att jag kanske inte ska köra mer, så jag stannar. Jag blockerar då alla spåren in och ut från centralen. Så tkl ringer självfallet upp mig och vill veta vad som händer och jag berättar och säger att jag ska köra fram till Ramlösa och ringa driften därifrån.

Jättelångsamt men jag är ändå framme på ingen tid alls. Väl där ringer jag driften och när de svarar berättar jag vad som hänt och efter att han fått prata med ombordaren så tar han mig ur tjänst och säger att jag ska vänta på att bli avlöst av växlaren, David, och åka med honom ner till Malmö där en kamrathjälpare väntade på mig.

Ombordaren ropade ut att tåget inte skulle gå längre och att det kom ett annat tåg till Malmö på spåret intill. Så jag öppnade dörrarna och de fick gå av.

Inte långt efter det kom David springandes och han fick ta över tåget.

Jag hade en tur på julafton men kamrathjälparen bestämde att jag inte skulle ta den, och det kändes så skönt att slippa ta beslutet själv.

Så idag blir min första tur efter incidenten och jag är ärligt talat lite nervös nu.

Jag får se hur det går.

/Ylva

Instruktör är jag...

...inte (ännu) men instruktörsstolen fick jag prova på i dag då jag fick äran att vara "lots" (det heter så på danska) åt en gammal dansk (lokförare) som skulle ha linjekännedom och lära sig att bromsa in till mjölkpallarna mellan Lund och Helsingborg (till 17-tågen alltså).

Och trots halv (50%) snöstorm och bara 75% drivkraft i maskineriet (på tåget alltså), så gick det bra. Ända tills vi kom tillbaka till Lund och fastnade vid rött ljus nere i vallgraven. Efter en stund ringde jag fjtkl och undrade hur länge till vi skulle stå där nere och fick då ett snäsigt svar att "eftersom ni var två minuter sena så är ert spår NU UPPTAGET!". Jaha, står vi här länge till får ni gräva fram oss ur diket, tyckte jag då och lyssnade till det väntade klicket i luren. Naturligtvis var hela Lund C tomt på tåg när vi väl kom fram dit! Den fjtkl:en gillar nog inte danskar (eller lotsar).

Men som sagt, nu har man provat på Friskens stol också! Kanske blir det fler gånger, vem vet?

/Håkan