Ska vi verkligen behöva...

... uppfostra våra vuxna passagerare?! Tydligen, förutom att jag måste tuta varje gång jag står i Varberg och ska köra söderut, så kryper de jävlarna under bommarna i Halmstad.

I torsdags när jag kom in till plattform i Halmstad och bromsar lugnt och fint så låg plattforms-bommarna självfallet nere, men är där inte en liten passagerare som tror att han inte ska komma på om han inte snabbt som ögat slinker under bommarna och går över.

Jag lägger mig på tyfonen och vanligtvis så hoppar de flesta högt i luften när det LJUDET kommer så nära, men denne man rör inte en fena!

Så fort jag öppnat dörrarna flyger jag halvvägs ut genom sidofönstret för att ha ett ord med honom. Men när jag ropar på honom och frågar om han var medveten om att bommarna låg nere så tittar han bara på mig som om jag var dum i huvudet och jag tror nästan att han inte förstår vad jag säger.

Jag frågar om han hörde att jag tutade och han svarar bara att "jo, men jag tittade mig för innan jag gick över"!! Han hade mage att tillägga att han 'var ju inte dum', att han tittat sig för innan han gått över!

Jag förklarade för honom att det inte är någon väg han gått över, och att ett tåg kan komma från andra hållet också, och mycket riktigt så kommer ett godståg söderifrån och dundrar förbi inte två minuter efter att vi kommit in till plattform.

Jag kan lova att den mannen stod kvar på perrongen när jag körde vidare. Upprörd - å jag ska ju hem till fru och barn! - men jag vill inte ha med en sådan person på mitt tåg och förhoppningsvis så gör inte han om det fatala misstaget igen. Och det kändes väldigt skönt att ha min ombordares uppbackning av beslutet eftersom det var första gången jag nekat en passagerare påstigning.

Jag kan tillägga att jag fortfarande är skitarg, mest på grund av hans nonchalanta attityd gentemot sin egen säkerhet och min sinnesfrid.

/Ylva