Jag har haft ett par OTROLIGA dagar!

Det har varit ett par spännande fel senaste veckorna men tisdag och ondsdag har tagit priset.
I tisdags började allt med frid och fröjd upp till Göteborg - inget speciellt hände. Men på vägen ner så hopar sig felen.
Vi närmar oss Lindomen i full fart på 180 km/t och i kurvan står en grön infartssignalsignal och här kommer en pendel som jag hälsar på; blink blink och heja med handen. Inte tittar jag på signalen längre, och så SMACK.
ATC:n tjuter, stora nollor i för- och huvudindikatorn och en systemnödbroms som sätter mig i framrutan. Jag inser att ÅH HELVETE! den där signalen måste ha varit röd, ångestsvetten knoppar sig i nacken.
Jag stannar innanför växlarna på driftplatsen och ringer med darrig hand till fjärren, men där har dom inte märkt ett svatt:
"Vad har du för felkod?"
"Nej, det är inget balisfel, förra signalen måste ha slått om till stopp." Men det sa dom att den inte hade. Helt klart ett misstänkt tvärtomfel, vad det nu heter. Det blev min första blankett 21.
Men den här resan var långt ifrån över, mitt i mitt samtal med fjärren så ringer ombordaren och vill prata med min handledare. Det visar sig att vi har en passagerare ombord utan giltig biljett. Så förseningen som var ca. en kvart blev när vi körde ut från Kungsbacka 26 min. Det gick så långt att fjärren, samma som i Lindomen, ringde och ville ta tillbaka vår tågväg. I grevens tid körde vi alltså vidare.

Och i förrgår hände det som jag aldrig trodde att jag skulle få uppleva!
Stopp in i Vegeholm.
Jag sitter där och ringer och kan se mitt mötande tåg inne på driftplatsen, så jag hälsar. Självfallet svarar fel fjärr, djävla mobisir, så jag får ringa igen med det riktiga nummret - tur att handledaren hade det i huvudet.
Ännu en stoppassage och blankett 21, med skillnaden !Kontrollera Växlarna!. Jippi tänker jag - inte så glad, motväxel: stanna innan, suck.
Hon, som hette Kirsten säger också att "ja, jag vet inte hur växlarna ligger men du har dom lokalt."
Och när jag tittar upp från banketten och lagt på, så ser jag att det mötande tåget som står hundra meter framför mig har satt på blinkande frontljus. Jag kör frammåt sakta med stigande förväntan.
Jo men se på fan, växlen ligger ju rakt in mot det andra tåget.
Jag är fortfarande helt salig.
Vi fick gå igenom tåget och de oroliga passagerarna och lungt och tufft säga att vi skulle lägga om växlarna.
Så vi hoppar ner i mackadammen och så trycker jag på knappen och växeln går om. Det mariga med det här kan jag rapportera är att ta sig upp i dom där leksakstågen nerifrån branten, detta kan jag bevisa med ett praktfullt blåmärke.
När vi körde därifrån satt den andre föraren och fånade sig och pekade på klockan. Och min handledare säger, när vi är över växlen, att ja, nu kan vi köra i 35 så är vi säkra från ATC:n, jag bara tittar på honom. "Tycker du verkligen att vi ska köra i 35 här?"
"Nej, här är det bäst vi kör 30."

Alla andra i tåget blev irriterade och arga men jag blev överlycklig.

/Ylva