Den bistra verkligheten

Någonstans mellan mittinatten och gristidigt mötte jag en Ida mitt i ett öde Malmö och med gemensamma ansträngningar lyckades vi hitta Arrivas kontor och övertala dem att släppa in oss. Väl inne i värmen mötte vi handledare och lite annat trevligt folk - och jag får säga att alla vi har träffat på Arriva har varit mycket trevliga och välkomnande.

Plötsligt var vi ute i kylan igen (minus 9 i Malmö ä mycket kallare än -29 i Norrland) och leddes till ett tjänstetåg med vilket vi och några till skulle åka "pass" upp till Hässleholm. Det var väl rutinerad personal vi åkte med för så snart alla "pass" åkande hade kommit in i vagnen sträckte de ut sig över 3-sits bänkarna och lyset i vagnen släcktes. De flesta dåsade under resan utom Ida och en av tågvärdarna som satt och tittade på stjärnorna - mycket söta var de dessutom.

Passet i övrigt gick undan rätt bra och X11:an var trevligare att köra än jag hade trott. Handledaren körde den första korta sträckan till Kristianstad och därifrån körde jag till Helsingborg. Där bytte vi till en Regina och Ida transporterade oss med den ner till Malmö, vilket hon gjorde med bravur trots att det var stora problem innan de fick rätsida på stolen åt henne, hon kom inte riktigt överens med reglagen och hon hade solen i ögonen. Å andra sidan så gjorde hon sig kanske snabbast i klassen hittills när hon ett tag var uppe i 200 med Reginan.

För min egen del vet jag inte hur jag lyckades för ATC:n höll på som ett flipperspel mest hela tiden.

Skoj var det i varje fall...

Hasse (och Ida)